Redo?
Jag trivs så bra. Jag trodde inte ens den vägen skulle leda mig dit den gjorde, det var inte min tanke. Min tanke va att det skulle va något betydelselöst, något jag kunde lägga bakom mig och inte bry mig om, så som jag alltid gör.
Men istället ledde den oförväntat till något helt annat, till ett djup jag aldrig tar mig till. Nu är jag där och det har sina underbara sidor men rätt ut, jag är rädd.. jag är sjukt rädd.. jag vet inte hur man hanterar såna här situationer,
Jag..jag är rädd för låta det bli för nära. Allt har ju ett slut endå förr eller senare. Och varför ta sig till den nivån som gör att när man sen behöver gå vidare att man måste kämpa för orka resa sig upp.
Jag trivs bäst med när man bara vända på klacken och gå och inte tänka på det mer.
Allt har ju ett slut endå, varför låta sig involveras? Det är min tanke.
Nu står jag där, utan att ha låtit mig själv styra över saken, funnit en väg som är allt fint man kan önska sig...men jag har insett att jag vet inte om jag vågar ta det.
Gör jag det så finns det en risk jag förlorar det. Det är så lättare att nu avstå, inte upptäcka, inte fördjupa sig mer.
Återgå till den banan jag känner mig trygg på, där jag vet inget kan få mig att falla ihop för jag har inget att förlora.
Men samtidigt vill en del av mig inte iheller lämna den vägen, vill upptäcka mer..samtidigt som jag är rädd jag sätter mig i en dum sits.
Jag vill aldrig mer genomgå det jag en gång gjort...
