Vanessa "yoshii"

Jag undrar en sak som kanske jag kan få svar på, för jag är nyfiken. Inget som jag menar är fel men som jag inte får ihop..trots jag är tjej.

Och det är hur vissa kan göra sig färdiga (när man ska ut och festa) i flera timmar. För mig tar det om jag inte stressar 2½ timma.. om jag räknar med att jag vågar mitt hår som tar typ 1½ timma och sen inräknat duscha, föna håret innan vågning, sminka sig och klä på sig och lagt ner det jag ska ha med mig i min väsk.. klipp klart.

Vad är det andra tjejer gör som inte jag gör när dem säger att dem tar 4-5 timmar på sig? Jag tycker jag gör allt.. i alla fall som jag kan komma på vad man kan göra.
Speciellt när det gäller sminket, många tjejer som säger dem sminkar sig i 1-1½ timma.. och jag menar inte att det är fel men jag försöker luska ut vad är det dem gör som tar den tiden?

När jag festsminkar mig tar det 20 min och jag tycker jag använder allt och får ju smink på mig, jag kör ju inte smink som inte syns. Brukar ju köra sotiga ögon och så.

Och det tar mig 20 min, om jag gör det i bekväm takt men inte iheller springer och gör massa annat imellan, kanske det tjejer som tar 1-1½ timma på sig gör, äter imellan, kollar tv, snackar i telefon.. ja vad vet jag.

För under mina 20 min tycker jag att jag använder allt smink som finns (eller så är jag bara lost) men jag använder mig av:
puder
mascara (brukar lägga mer än en gång också)
rouge
ögonskugga
eyeliner
ögonbrynspenna
läppsift

Och som sagt jag menar inte att det är fel för jag anser själv att jag gör ju inte lite grejer, tycker jag gör skitmycket grejer men endå kommer jag inte upp i dessa stora antal timmarna.
Så jag är helt förbryllad över vad man mer kan göra.. om tjejer som tar så lång tid på sig gör mer än mig eller är jag bara snabb i mina händer för kanske gör lika mycket :P

Och jag har alltid tyckt att jag tar lång tid på mig jämfört med mina systrar för dem tar inte så lång tid på sig som jag (men endå alltid vackrare hihi).
Men sen har jag upptäckt att mina 2½ inte är så lång tid när man hör tjejer ute. Och vågar jag inte mitt hår så är jag lätt färdig på en timma för jag vet inte vad jag mer ska göra helt enkelt.
Tycker jag kör ett helrace från topp till tå.. så vad fan gör andra tjejer som tar längre tid?

Kanske dricker champange imellan ;) Good ide i så fall :P


Vi får se, utgång på lördag.. då jävlar ska jag se om jag kan fixa lika många timmar.. kanske ser ut som miss universum efter det.. hahaha.. not :P

                              Det handlar inte alltid om hur man ser ut, utan om hur man känner sig.

Och det har jag upptäckt att det stämmer faktiskt. När man vet hur det känns att inte trivas med sig själv, när man vet vilken ångest man kan få av att se sig själv i spegeln.

Det är lixom.. även om man skulle vara världens "vackraste" i allmänheten men själv avsky sig.. så spelar din skönhet ingen roll. Den hjälper ju endå inte en att må bättre, för man ser inte den och då finns den ju inte (i ens egna ögon).

Då tycker jag att de som är "mindre vackra" i allmänheten men som accpeterar sig själva och är nöjda. Som tycker dem är hur fina som helst.
Dem har så jävla mycket mer.. dem har ju lycka och välmående.

Jag känner att dem människorna är mer lyckligt lottade (oavsett hur man ser ut). Förstår ni vad jag menar? Vad tjänar det till att ha ett "perfekt" utseende om man trots det inte gillar hur man ser ut?
För det är en hemsk och ångestfylld känsla att inte trivas med sig själv men att göra det är en enorm frihet.
Att tycka om sig själv, tycka man ser bra ut är en av de bästa känslorna som finns.
Att sätta på sig ett plagg och känna "Vad bra den passade mig, så fin jag är." Det är som en frihet på någotvis, en känsla som påverkar hela en hur man blir som person, hur man ser på saker.

Att se sig själv i spegeln och vara nöjd, känna man är hur fin som helst.. det är känslan det handlar om.. inte om hur man ser ut.

En vacker människa är den som känner sig vacker...

Jag vet inte om ni förstår vad jag menar..för jag verkar ju va en expert på att få folk att missförstå mig, haha.

Jag vet i alla fall att hur man känner för sig själv, utseendemässigt och personlighetsmässigt påverkar hur lycklig man är.
Och att vara lycklig är vad livet handlar om anser jag...

Jag är en sådan människa som tror att 90% av hur man mår beror på hur man tänker. Vad man skickar ut för energier och vilka man tar in.

Jag tror att när man sitter och tänker "jag tål inte det, inte det, blir sjuk av det, känslig mot det". Ja det är klart som fan du inte tål eller är känslig när du tänker så.
Man bäddar ju för det när man håller på med sådana tankar.

Och jag själv är bevis på att det går att ändra på saker. När jag va liten så fick jag reda på jag va glutenallergiker och som enligt läkare INTE går att bli frisk från.
Och jag minns när läkaren tittade mig rätt in i ögonen och sa detta va något jag skulle ha hela livet men min mamma stod bakom honom och skakade på huvudet.

Kan ni tro jag blev förvirrad, där står denna auktoritet och bestämt säger till mig att si och så här är det, thats it! Och samtidigt skakar min mamma (som också klart har stort intryck på mig, är ju min mamma) på huvudet åt honom.

Jag kände mig så delad när min mamma sen i bilen hem sa "han har fel.. du kan bli frisk, men det är upp till dig att bli det" Och jag lixom "Men han sa.."
Hon avbröt "Jag vet vad han sa men han bestämmer inte över din hälsa det gör du!"

Hon berättade för mig att jag ska ändra mina tankar, jag är inte glutenallergiker.. jag tål mjöl, jag Vanessa Sjögren tål mjöl. Och jag bara inte tror att jag gör det, jag vet.
Och det skulle jag tänka varje dag, kunde skriva ner det flera gånger på ett papper.

Och jag testade, jag tänkte så varje dag, övertalade mig själv i tystnad. Och efter ett tag övertalade jag mig själv inte så längre.. jag bara tänkte så naturligt, det va självklart för mig jag tålde mjöl som vilken annan.
Och det gjorde jag.

Det som i början gjort mig så dålig och svag när jag åt det påverkade mig inte ett dugg efter jag ändrat på mitt tankesätt, på min värld.

Och jag fick göra ett nytt.. som inte visade alls på jag va glutenallergiker.

Så kom inte och säg till mig man inte kan ändra på hur man mår. Jag vet man skapar sitt välbefinnande själv. Jag hatar höra sådana saker som att man är sjuk jämt, inte tål det och inte kan göra det för man är känslig mot vissa saker.

Vill du fortsätta ha det så så fortsätt med dina tankar. Vill du ändra på det.. vad skadar det att ändra på dina tankar, ge det en chans.
Det har inte gjort dig friskare genom negativa tankar.. varför inte testa posetiva då? Vad har du att förlora?

Jag är så tacksam för mina systrar Evelina och Nadine, jag är så tacksam för Maria. Jag har insett i mina "vuxna" dagar att vänskap är inget som växer på träd, i alla fall inte den vi har.

Man kan komma överrens med personer, tycka om att umgås.. det betyder inte att man har djupliggande vänskap. Men någonstans har jag endå fått för mig att vänskap som jag har med mina systrar och Maria går att få med andra.
Men jag har märkt att så är nog inte fallet. Vi har samma syn på vänskap för vi har vuxit upp med varandra, vi har varit med och format varandra i bra och dåliga stunder.
Vi delar inte bara vänskapsyn, vi delar livsyn..vilket gör att vi hamnar i bra balans. Vi ger och vi tar i rätt mängder utan att tänka på det.
Vi behöver inte tänka oss för i hur vi agerar mot varandra. Det kommer naturligt.

Vi har alla fyra utvecklat vänskapsrelationer åt egna håll med.. men alltid när det kommer till kritan så är det varandra vi vänder oss till. Behöver jag falla så vet jag ingen annan som skulle fånga upp mig bättre än dem utav alla mina vänner.
Men så bra vänner som vi är mot varandra, är det naturligt för mig att agera likadant mot andra vänner. För det är så jag lärt mig att se på vänskap. Men jag har märkt att utan dela samma tanke så blir det oftast att ena ger mycket mer medans den andra tar mer.

Att hitta så bra balans och naturlig vänskap som vi fyra har.. jag skattar mig lycklig som ens fått det med dem. Hade kunnat va ingen.

Tack för er :))

Systrarna Nadine, Evelina och jag


Marias blick där är bäst :P

Jag saknar ha en utekväll med tjejerna. Vi har så mycket åt olika egna håll..speciellt Maria som yrar i hela Sverige och jobbar :P
Men kommer säkert en kväll snart hihi. Ska i alla fall ha en med Mia nästa helg :)


Men våra tider då vi va helt små (14-16) vi varje fredag och lördag va ute och härjade..
Där har vi minnen att skratta åt. Hur kunde vi ens hitta så mycket fester alltid?

Andra må tycka vad dem vill men jag och mina två systrar och Maria (som alltid insisterade på hon också va vår syster) vilka tider vi haft.
Vi om några har verkligen varit fjortisar.. men faaaan va baaaaall vi hade, vilka äventyr vi hamnade på.
Därför jag idag inte stör mig på alla dessa små som är fjortisar, jag vet vilka minnen dem kommer få :) Låt dem ha sin tid :)

När vi inte fick komma in på Fredriks fest, för hans tjej, och vi satte oss på lekplatsen utanför..sen va det folk som kom ut till oss (vi va säkert roligare).
Och jag höll på med min vinflaska (än idag kan jag inte få i mig vin hihi) som jag satt och slickade på för ville ha all vin jag kunde komma åt och en crepy kille kommer och sääger "verkar nice, du kan få något riktigt att suga på"
Och jag blir vettskrämd, springer och gömmer mig bakom Kalle och whinar. Sen satt vi i en busskur och väntade på att Elias skulle jobbat färdigt (jobbade på ett bageri).
Stelfrusna och kom 5 på morgonen (fast med nybakt bröd).. men bara gick med han hem och däckade.


Eller en nyår och jag blev så klart för full och spydde ner lillbrossans rum och föräldrarna som också va hemma blev skitförbannade och en annan tjej sprang runt och letade efter mig, en tjej jag bara minns hade rastaflätor och va skitförbannad på mig. "Jag ska slå den jävla barbien, var är hon"
Så min syster tog en kasse med ciderflaskor och dängde i huvudet på henne..och sen sprang hon och gömde sig bakom en killkompis.. hahah.
Anzoo blev utkastad, veeerkligen kaastad, från huset. Jag står där ute full och trött och så ser jag bara henne flyga ut genom dörren, över trapporna, rätt ner i snön.

Då ringde vi mamma (så klart) och hon kom på noll tid och hämtade oss.. kändes inte tryckt va kvar där en enda sekund.. hahah.



Vi har så mycket sjuka minnen att skratta åt. Det är det som gör att trots vi inte hinner umgås lika mycket och är helt egna individer åt egna håll så har vi så mycket som knyter oss ihop :)
Och för punktera..vi festar inte likadant idag.. men fan det hade varit gött ibland att få återgå till den åldern.

Det bästa med den är alla frukostar vi dagen efter har samlat ihop oss på och diskuterat gårdagen.
Vilket vi faktiskt gör än idag ibland, speciellt nu när vi systrar är grannar :)
Vissa saker ska man behålla, andra får bli minnen, hihi.


Va långt inlägg, grattis om du pallade läsa :P

Känner jag nåt min gräns. Man vet om hur vissa är som personer, men i min föräldrars hus där jag vet jag kan stötta på dem för dem är vänner till min bror och syster så försöker man endå hålla en trevlig miljö.
För jag vet att bara för jag inte gillar en person/en persons sätt så ger det mig ingen anledning att vara otrevlig, speciellt inte när det är mina syskons vänner.

Men allt har en gräns.. vissa beteende är bara inte okej. Vem bestämde lixom er till gudar att tro ni får säga vad ni vill om andra. Lägg ner energin på er själva.
Att gå fram till okända människor och förolämpa dem finns ingen ursäkt för och det gör mig förbannad att denna person tycker det är okej att göra så.
Någon måste ju säga ifrån och då bryr jag mig inte vem du är.

Eller att en annan, jag vet du läser min blogg but I dont care, "jag säger det hellre till personen än gå bakom ryggen".
Mmhmm.. det är därför min syster berättar att denna tjej sagt det ena och andra om mig och mina systrar. Jag är bara söt med smink, Nadine är sur alltid, Evelinas ansikte är fult och att Yvette är "gruppens hora".
Eller va det denna med.. min bror ser ut som han har anorexia och hon hade inte kunnat ha en sådan kille, men guess what.. han är ju inte din kille!
Det har hon inte sagt direkt till någon av oss.

Och vem fan ger en person rätten att säga så.. speciellt när hon ska föreställa min brors vän. Vem sitter och snackar så om sin kompis familj?
Förlåt men är man bing? För vilken normal person tänker så ens om sin kompis familj. Skaffa självförtroeende så kanske du slutar tänka så mycket på andras utseende!


Jag tycker inte ens att sådana personer ska få komma in genom mina föräldrars dörrar för min föräldrar har ett så jävla mycket mer värde än så.
Sån negativ energi ska inte finnas i deras hus helt enkelt. Vi är inte uppfostrade till sådana människor men i det syftet har mina syskon fått så bra hjärta att dem alltid ser det goda hos en människa, även hos en väldigt negativ.


Men jag.. jag har nåt min gräns. Är ni hemma hos mina föräldrar samtidigt som jag är där så vet ni exakt vad jag tycker om er och ert jävla skit!