Vanessa "yoshii"

Jag har börjat fundera på om man inte skulle ta och sluta med detta. Jag säger till familj och vänner att han och jag inte är tillsammans. (och det har jag sagt till honom med)
Men jag använder ordet pojkvän till andra utomstående när jag pratar om honom för det är det enklaste ordet att använda.

Och vi har träffat och involverat oss så pass seriöst att.. jag är ju endå inte "fri" även om jag kallar mig för singel. Så jag tänker att både inoffeciellt och offeciellt vara tillsammans, det ordet tillsammans ändrar ju på inget.. det är inprincip där vi är endå bara det att jag väljer att vi inte ska kalla oss för det.

Jag vet inte varför jag inte vill ge upp det ordet "singel". Jag associerar ordet singel med någon som är lycklig, glider med livet, leker med livet.
Jag är så som person att jag tar inte saker så negativt eller allvarligt, speciellt inte när det kommer till killar och deras fånerier.
Alla tjejer råkar ut för killar som raggar hit och dit och jag orkar helt enkelt inte bli arg på en kille för han försöker (så vidare han inte är äcklig, det finns sätt och sätt att tilltala en tjej). But a boy has to try :P

Så jag skrattar åt det när det händer, man blir stannad på stan, killar förföljer efter en i bil.. till och med ibland när man gått och tackat nej till skjuts så åker dem sakta bredvid och snackar.
Man får en känsla.. är dem äckliga, dra!
Annars..har dem humor, är trevliga och roliga (jag är sällan intresserad när killar dyker upp så och raggar) men jag kan skratta med dem, ge dem mitt leende.

Jag kan också tycka det är en rolig grej som inte betyder något.. det är bara livet. Och jag vill inte ge upp det men det ordet pojkvän känns som.. jag blir så fängslad.
Som person är jag rätt flörtig om jag märker där finns humor för det, betyder inget. its just for fun. Och jag kan inte säga upp en bit av mig som gör mig glad. Men jag vet inte om det är rätt att göra så även om det är oskyldigt när man har förhållande.

Och jag är kanske en själviskt människa men jag tänker inte offra något hos mig som ger mig lycka för ha en person i mitt liv.
För jag kan göra mig själv lycklig men dem "redskapen" jag själv har. Och jag vill inte plocka bort dem för en annan människa och bli beroeende av att den personen ska göra mig lycklig.

Förstår ni vad jag menar? Därför det ordet är så svårt för mig att ge upp för jag är rädd jag måste offra delar hos mig som gör mig lycklig.

Äsch fan va konstig inlägg, det är knappt så jag fattar mina egna tankar.. jag är en invecklad och mycket tankedjup person, fast jag inte ser ut som en, som killar (haha) brukar säga.