Vanessa "yoshii"

Igår började som en bra dag. Fredag, sluta tidigt, hem och fixa sig för dra upp till stan och vaxa mig. Och att vädret lättade upp och solen kom fram gjorde det bara bättre.

Men sen vet jag inte vad som hände, bit för bit blev det bara sämre. Jag hinner inte ens av bussen förrens en tjej som passerar mig, med sin killkompis, tittar på mig och vräker ur "blää" och småfnissar i förbifarten.
Vänder mig om och säger blä till henne med.
Men fortsätter till swedbank för ta ut pengar och bakom mig kommer det upp några och ni vet den känslan när några bara som ogillar en på nåt sätt befinner sig bakom och glor, va så.
Så började började dem två tjejerna, så jag hör, "fy fan va fult det är att ha leggingens så, varför inte ha något långt som går över hela rumpan" (jag hade leggings och ett kortlinne till början av höften typ) och jiddel jiddel.. får spel igen för jag fattar dem menar till mig.
Åter igen vänder jag mig om och så säger jag till den "Men jag tycker det är fint!" Dem blev nog lite förvånade över min kommentar men jag vänder tillbaks och går vidare bara, inte värd min tid.

Men guuuuuud, vad är det med vissa? Dem får tycka precis vad dem vill om min klädstil (men jag ska säga att leggings blev populärt på 80-talet så använde man det så, leggings och vanliga tröjor, inget som gick över hela asset)
Men tyckt det är fult men måste man göra såna angrepp? Det är ofta jag tycker någon har något fult på sig, för man kan ju omöjligt gilla allt som allt o alla har på sig.

Men guess what.. ingen klär sig för mig och min åsikt so I shut up, inte min ensak och jag bryr mig inte iheller. Och måste jag påpeka det så säger jag det absolut inte nedlåtande eller så att personen hör.
Och jag önskar att andra människor kunde tänka likadant, jag klär mig inte för behaga någon annan så är det fult i deras ögon, its okej.. men låt mig ha det utan behöva få spydiga kommentarer.


Jag har haft det så här under heeela min uppväxt, alltid blivit nedklankad, alltid fått dumma kommentarer för hur jag väljer att klä mig. Men jag vet inte, igår hade jag nog bara glömt det men fick en påminnelse så när jag kom hem till honom igår började jag att gråta.
Nog frustation över att aldrig bli lämnad ifred från allt sånt.

Men jag är så glad när jag ser på mig själv, trots all skit (för jag kan säga jag har varit med om riktigt taskiga människor)
Jag har aldrig slutat va den jag är, klä mig på det sättet som känns bra för mig. Och jag är glad för jag har en trotsig sida.. om någon säger "din kjol är för kort"
Så reagerar jag med svara "jasså, jag som tycker den är för lång" och drar upp den kortare.
Min mamma lärde mig redan som barn, du kan aldrig styra över andra människors handlingar men du kan styra över hur du väljer att hantera dem.


När jag ser mig i spegeln vill jag inte få blickar tillbaks på en människa som gör allt för behaga andra så pass att hon glömmer vem hon själv är. (Vilket också är helt omöjligt, det går inte att behaga alla människors åsikter om hur man ska vara och klä sig)
Jag vill se en människa som ler tillbaks mot mig.. då har jag åtminstonde behagat en människa.